Efter en hel evighet pa flyg kom jag antligen ram till San Diego. Jag gick upp klockan atta pa morgonen i Sverige, tog taget fran Malmoe till Kastrup pa 20 minuter och var ute i lojligt god tid. Jag har haft en massa resfeber, framfor allt sista dagen innan jag skulle resa sa jag var lite radd att vara forsenad. Nar jag sedan val hade checkat in min resvaska och fatt mina boarding pass blev jag helt lugn och tyckte istallet att alla andra var onodigt nerviga. Forsta flyget till Island gick smidigt och bra, inget krangel i sakerhetskontroller eller sa. Bytet till nasta flyg som skulle ta mig till Seattle gick ocksa bra. Dar fick jag checka ut min vaska och skicka ivag den igen. Nu var det ocksa dags for passkontroll och sakerhetskontroll. Jag fick en stor rod lapp och en extra intervju dar jag fick forklara mina avsikter. Men det blev en trevlig intervju dar jag berattade hur jag kande Donmienne jag skulle bo hos och vilka klasser jag skulle ga pa och att jag inte skulle fa nagra poang for dem. Jag fick ocksa beskriva hur jag kommit i kontakt med universitetet och vad jag skulle jobba med inom audiologi. Jag tvekade ett kort ogonblick pa fragan om hur jag forsorjer mig sjalv som student. Borjade med "in Sweden we have a different system..." och det var nog det de tog in mig for. Jag som inte ens tar nagot CSN langre. Jaja, det var over pa en kvart. Sedan andrades min gate och jag fick hjalp att hitta ratt av en flygvardinna som faktiskt skulle jobba pa min flight. Hon hette Sue, hade jobbat som flygvardinna i 50 ar och sprudlade av gladje och energi. Hela flygpersonalen var valdigt glada och skamtsamma. Dock stendog jag pa planet men da hade jag ocksa varit vaken i 20 timmar. Jag hade planerat att vara vaken sa lange som mojligt for att kunna sova hela natten nar vi kom hem och stalla om dygnet till amerikansk tid sa fort som mojligt.
Donmienne och hennes man John hamtade mig pa San Diegos flygplats i sin folkabubbla som gar pa atervunnen vegetabilisk frityrolja. Flygplatsen i San Diego ligger forresten mitt i stan, men jag som kom pa kvallen sag bara stadens alla ljus. Det ar ratt haftigt att landa mitt i stan, och smidigt att det bara tar 10 minuter att kora hem darifran. Men vi som pysslar med audiologi vet ju ocksa att det inte ar bra for halsan att bo for nara en bullrig flygplats.
Donmienne och John bor i ett omrade som heter Kensington som mest bestar av sma laga hus byggda pa 20-talet under "The spanish revival era". Manniskorna har ar "organic loving and gay friendly" som Donmienne beskriver det. Manga av hennes vanner ar gay och aven mina. Jag fick ett valdigt trevligt intryck pa en gang, med en valdigt oppen och hemtrevlig stamning. Manniskorna halsar pa dig och verkar bry sig om varandra i kvarteret. Husen har sma sota verandor och tradgardar med kaktusar, palmer och fina blommor. Jag har i februari manad fatt se en livs levande kolibri! Den hovrade kring en jattefin blomma som heter bird of paradise.
Efter att ha sovit som en stock och vaknat tidigt gick jag och Donmienne till det lokala stammisfiket. Vi at en riktigt god frukost med agg och surdegsbrod. Alla i personalen var valdigt artiga och hade ganska mycket tatueringar. Det fiket passar mig. Efter det akte vi och handlade lite mat pa en ekologisk livsmedelsbutik som heter Sprouts. Ekologiska butiker finns ju i Sverige ocksa, men denna var riktigt stor och hade ett sortiment som slar allt annat. Man kunde valja och vraka bland flera marken och sorter av allt fran notter, mejeriprodukter, kaffe, tandkram, frukt, hudkram och annat. Och manniskorna i butiken likt i kvarteret var vitt skilda typer, unga, gamla, fattiga, valbargade och i alla mojliga etniciteter och stilar. Det gillar jag.
Ikvall ska vi laga lite mat har hemma och bara sloa. Jag har tagit en promenad runt kvarteret sa att jag ska hitta ratt buss imorgon nar forsta dagen pa universitetet drar igang. Jag kanner mig jetlaggad och sliten, men ocksa valdigt peppad och glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar